Flintgods är ett
alternativ till porslin, baserat på vitbrännande lera med innehåll av flinta.
(Bränntemperatur ca 1200 grader). Flintgodset är billigt, starkare än lergods
och medger tunna former och underglasyrdekorer i många färger. Skärven suger åt
sig fuktighet och är känslig för stötar och glasyrsprickor. Flintgodset
uppfanns i England vid 1700-talets mitt, som en ersättning för den sköra
fajansen. Rörstrand började tillverka flintgods på 1770-talet och använde det
för hushållsgods till slutet av 1980-talet. Flintan i Wedgewoods ursprungliga
recept byttes med tiden ut mot andra material av ekonomiska skäl.
Den moderna
flintgodsmassan för hushållsprodukter innehöll fetlera 25%, kaolin 25%,
fältspat 15% och kvarts 35 %. Skärven hade som tidigare nämnts en viss
vattenupptagningsförmåga, porositet, och därför glaserades godset runtom. Men
en tallrik kunde ju inte sväva fritt i ugnen utan stod under bränningen på
triangulära stöd av keramiskt material, vilka lämnade tre små märken på
undersidan. Dessa märken kallas nabbmärken och är utmärkande för just
flintgodset. En av flintgodsets många positiva sidor är att färgskalan vid
glasering är större än vid andra keramiska varuslag vilket beror på den
relativt låga bränntemperaturen.